Det fanns en helt unik magi runt Cornelis Vreeswijk, en magnetisk dragningskraft på scenen som lämnade ett outplånligt avtryck i den svenska folksjälen. Hans karakteristiska och säregna uttryck i kombination med en rå, genuin karisma gjorde honom till en artist som ingen kunde värja sig mot. När den folkkäre trubaduren till sist tvingades ge upp kampen mot den svåra leversjukdomen och somnade in den 12 november 1987 på Södersjukhuset i Stockholm, förlorade landet en av sina allra största och mest färgstarka ikoner. Sorgen lade sig som ett tungt, grått täcke över hela Sverige, men mitt i den djupa traumatiserande förlusten växte en vacker plan fram för hur denna legendariska levnadskonstnär skulle föras till sin sista vila. Det skulle visa sig bli ett sista farväl som ingen som var där någonsin kommer att kunna glömma.
Begravningsgudstjänsten i Katarina kyrka förvandlades snabbt till en nationell angelägenhet och stämningen inuti den historiska byggnaden var laddad med intensiva känslor och outtalad smärta. Ceremonin, som även sändes direkt i tv för att hela det sörjande folket skulle kunna delta, leddes av officianten Lennart Koskinen som lyckades skapa en sällsynt personlig och djupt gripande atmosfär. Kyrksalen var fylld till bristningsgränsen av familj, vänner och kollegor som hade samlats för att ta farväl av mannen som gett röst åt samhällets alla färgstarka karaktärer. Det mest rörande och unika med hela ceremonin var det musikaliska arrangemanget, då Cornelis Vreeswijk begravdes till de känslosamma tonerna av sin alldeles egna musik, vilket skapade en nästintill överjordisk stämning där hans egen röst ekade mellan stenväggarna.
Efter den tårfyllda och musikaliska gudstjänsten rörde sig begravningsföljet ut på Katarina kyrkogård där den slutgiltiga gravsättningen skulle äga rum. Platsen som valts ut för stjärnans eviga vila bar på en djup symbolik och historisk tyngd. Cornelis Vreeswijk lades nämligen till ro precis bredvid den kände 1600-talspoeten Lars Wivallius, ett sista möte mellan två av historiens stora ordkonstnärer under den kalla jorden. Att låta hans egna visor vägleda honom till graven gav en känsla av att cirkeln slutligen var sluten, och trots den bottenlösa sorgen efterlämnade ceremonin ett ljust minne av en man som levde sitt liv helt utan kompromisser. Den unika begravningen blev en värdig och odödlig hyllning till en konstnär vars röst och poesi vägrar att tystna, trots att han själv har lämnat oss.
