Solen sänker sig över de lummiga trädgårdarna på Öland, och luften bär med sig en omisskännlig ton av vemod. För drottning Silvia har sommarslottet Solliden alltid varit en helig tillflyktsort, en skyddad oas långt borta från plikternas hårda verklighet och slottens stela korridorer. Det är här, bland prunkande fuchsior, doftande rosenbuskar och havets stilla brus, som kungafamiljen samlar kraft, skrattar och lever ett liv närmare naturen. Men nu har ett tungt och oundvikligt besked brutit idyllen, och den älskade sommartiden på den soldränkta ön lider mot sitt definitiva slut för säsongen.
Att lämna Öland är aldrig enkelt för drottningen, men denna gång känns uppbrottet extra smärtsamt i hjärtat. Solliden rymmer decennier av ovärderliga minnen – från de första åren vid kungens sida på 1970-talet till generationer av kungliga barnfötter som sprungit barfota över de vidsträckta gräsmattorna. Varje vrå av parken, varje stenparti och varje blomsterbåge bär spår av drottningens personliga omsorg och kärlek. När grindarna nu förbereds för att stängas och den kungliga flaggan halas för sista gången denna sommar, infinner sig en djup tomhet över det palatsliknande hemmet.
För Silvia markerar detta avsked slutet på en sällsynt period av lugn, frihet och familjegemenskap. Framför henne väntar en intensiv höst fylld av officiella åtaganden, tunga plikter och ett pressat schema som inte lämnar mycket utrymme för återhämtning. Kontrasten mellan Ölands stilla morgnar och Stockholms officiella representation kunde inte vara skarpare. Att se de sista sommarblommorna vissna och packa väskorna för hemresan till Drottningholm väcker starka känslor hos drottningen, som i det tysta tvingas ta farväl av sin absoluta favoritplats på jorden. Det är ett stillsamt och vemodigt ögonblick som sätter djupa spår hos alla som någonsin upplevt magin på Solliden.
