För tio år sedan gick Carina Bergfeldt egentligen mot planen. Hon hade tänkt lämna restaurangen, men efter att en vän övertalat henne att hälsa på ett sällskap med danska bekanta följde hon motvilligt med fram till bordet. Där väntade ett möte som hon knappast kunde ana skulle få en så stor betydelse i hennes liv.
Vid bordet satt Jesper Zølck. Carina fastnade direkt för hans utseende – men hennes första tanke var långt ifrån romantisk. Tvärtom hann hon skapa sig en ganska bestämd bild av honom innan de ens hade börjat prata.
Hon beskriver honom som så snygg att han nästan såg ut som en Ken-docka. För Carina blev intrycket så starkt att hon faktiskt tänkte att en man som var så där snygg omöjligen kunde vara särskilt smart. Hon hade redan hunnit dra slutsatser om honom och föreställde sig att samtalet skulle handla mest om honom själv.
Men det var precis där hennes första intryck började falla sönder.
Jesper ställde en fråga som överraskade henne. I stället för att prata om sig själv ville han höra om hennes mest minnesvärda reportage från USA. Samtalet tog snabbt en helt annan riktning än Carina hade räknat med.
De började prata om högerextremism och Ku Klux Klan, och plötsligt hade tiden gått. De satt kvar tillsammans i en och en halv timme och pratade. Det som hade börjat med Carinas förutfattade meningar utvecklades till ett samtal som hon uppenbarligen inte ville avsluta.
Det är just den kontrasten som gör minnet så speciellt för Carina. Hon hade sett mannen framför sig och trott att hon redan visste vem han var. Sedan visade samtalet något helt annat.
”Sitter de och faller för varandra medan de pratar om Ku Klux Klan?”, skriver Carina när hon ser tillbaka på den speciella kvällen.
Svaret blev ja.
Trots den starka första kontakten blev de inte ett par direkt. Det skulle dröja åtta månader innan relationen faktiskt tog fart och de blev tillsammans. Men tio år efter det första mötet kan Carina konstatera att mannen hon först dömde på förhand blev en av de allra viktigaste personerna i hennes liv.
Nu uppmärksammar hon milstolpen med varma ord till Jesper. I sin hälsning blickar hon tillbaka på den första kvällen och erkänner öppet hur fel hennes första tanke om honom faktiskt var.
Hon kallar honom sin vackra Ken-docka och passar samtidigt på att be om ursäkt för att hon trodde att han var korkad. Avslutningen är betydligt mer kärleksfull än den första bilden hon hade av honom: Jesper är, med Carinas egna ord, den bästa människan hon vet.
Det första intrycket kunde alltså knappast ha varit mer missvisande. Det som började med en blick, några förutfattade meningar och en tanke om att den snygga mannen måste vara ytlig slutade med ett samtal som fortsatte i en och en halv timme – och en kärlekshistoria som fortfarande betyder mycket för Carina tio år senare.
