Hela Sverige lamslogs av en obeskrivlig sorg när den folkkäre och otroligt älskade tv- och radioprofilen Adam Alsing plötsligt gick bort i sviterna av covid-19. Han blev bara 51 år gammal, och tomrummet efter hans enorma värme, kvickhet och trygga närvaro lämnade ett öppet sår hos såväl tv-tittarna som hos kollegorna i branschen. Men allra hårdast drabbades naturligtvis den närmsta familjen, som tvingades lära sig att leva vidare i en vardag där allt helt plötsligt förändrades på ett ögonblick.
Idag har åren gått, men saknaden är fortfarande lika närvarande varje enskild dag. Sonen Sebastian Alsing bär sin fars minne med sig i allt han gör, och händelserna kring bortgången har satt djupa spår i hur livet formats vidare. Vad alla kanske inte känner till är att Sebastian själv har valt att gå i sin berömda pappas fotspår – om än i en helt annan roll bakom kamerans trygga ljus. I dag arbetar han för fullt inom tv-branschen och fungerar bland annat som projektledare för stora framgångsrika produktioner hos SVT, där han roddar allt från stora fotbollssändningar till det omtyckta intervjuprogrammet Kallprat.
Att kliva in i samma yrkesvärld som sin far har blivit en form av hyllning och tröst. Sebastian har själv beskrivit hur det känns extra meningsfullt att jobba kvar i branschen efter att pappan gick bort, och att arbetsplatserna de förr delade i dag väcker varma minnesbilder. Under åren tillsammans var pappan inte bara en förälder, utan också den främsta stöttepelaren, en ovärderlig mentor och det självklara bollplanket när branschens utmaningar kändes tunga.
Även i privatlivet har livet tagit stora kliv framåt. Sebastian har blivit pappa till två döttrar, vilket har väckt ännu starkare känslor kring saknaden. Tanken på att Adam aldrig fick chansen att möta sina barnbarn är en smärtsam påminnelse om allt som förlorades. Sebastian vet hur mycket pappan hade älskat rollen som farfar och hur helt fantastiskt de skulle ha haft det ihop. Den första tiden efter det tragiska beskedet beskriver han som totalt hopplös, men med tiden har den förlamande sorgen övergått i en ständig längtan som blivit lättare att bära, även om det aldrig någonsin blir helt lätt.
