Få scener i svensk filmhistoria har etsat sig fast i det allmänna medvetandet med samma träffsäkerhet som ögonblicket då en stressad familjefar fastnar i den mekaniska biltvätten. Den oförglömliga gestalten som Gösta i den svenska filmklassikern ”Vi hade i alla fall tur med vädret” från 1980 gjorde Rolf Skoglund till ett självklart och djupt älskat namn i svenska hem. Hans förmåga att gestalta den vanliga människans vardagliga frustration, komik och sårbarhet skapade ett avtryck som levt vidare i generationer.
Men bakom de folkkära rollerna på film och i tv fanns en hängiven scenkonstnär med en ovanligt lång och trogen gärning inom svensk dramatik. Rolf Skoglund föddes i Stockholm år 1940 och växte upp i huvudstaden i en miljö där film och bildberättande fanns närvarande från början; hans far var Erik Skoglund, chef för Statens Biografbyrå. Trots denna tidiga koppling till rörliga bilder var skådespelarbanan inte helt spikrak från start.
Innan scenen tog över på allvar sökte sig den unge Skoglund till den akademiska världen och fördjupade sig i juridikstudier vid Stockholms universitet. Juridiken lades dock så småningom åt sidan till förmån för ett mer konstnärligt kall. Vägen till skådespeleriet tog sin början via Axel Witzanskys teaterskola, där grunden lades inför vad som skulle bli en livslång gärning. Därefter öppnades dörrarna till den anrika Dramatens elevskola, en milstolpe som kom att forma hela hans yrkesliv.
Bandet till nationalscenen blev exceptionellt starkt. Rolf Skoglund kom att tillhöra Dramatens ensemble i mer än ett halvt sekel – en anmärkningsvärd tidsrymd som vittnar om en enorm bredd och en ständig närvaro i teaterns hjärta. Samtidigt nådde han ut brett via tv-rutan redan i början av 1970-talet, då han medverkade i SVT-serien ”Ett resande teatersällskap”.
Det konstnärliga registret visade sig även i ett flerårigt och nära samarbete med konstnären och regissören Marie-Louise Ekman. Tillsammans rörde de sig i produktioner som ”Mamma, pappa, barn” och ”Nu är pappa trött igen”, verk som gav Skoglund utrymme att visa upp ytterligare nyanser i sitt uttryck. Från de stora dramatiska scenerna vid Dramaten till det dråpliga och mänskliga i vardagskomiken bar Rolf Skoglund fram sina karaktärer med en unik värme som fortsätter att beröra publiken.
