Bakom köksdörren i barndomshemmet fanns ett föremål som kom att prägla Harriet Anderssons allra tidigaste år med ständig rädsla och fysisk smärta. Det var ett björkris, och modern tvekade aldrig att ta fram det.
Den firade filmstjärnan, vars ansikte kommit att förknippas med svensk filmhistorias mest hyllade epoker och samarbeten med Ingmar Bergman, bar under decennier på mörka erfarenheter från uppväxten i Stockholm. Det publika genombrottet kom redan 1953 med titelrollen i Bergmans ”Sommaren med Monika”, vilket snabbt banade väg för odödliga klassiker som ”Sommarnattens leende”, det prisade dramat ”Viskningar och rop” samt mästerverket ”Fanny och Alexander”. Men bakom den framgångsrika fasaden rymdes minnen av en barndom helt utan den ömhet ett litet barn behöver.
I samband med sitt deltagande i SVT-produktionen ”Stjärnorna på slottet” 2014 valde Andersson att öppenhjärtigt sätta ord på den iskalla relationen till sin mor. Hon förklarade rakt och osentimentalt att modern helt enkelt inte tyckte om henne, utan att hon någonsin fick veta den faktiska orsaken. Modern var i grunden djupt olycklig, en kvinna präglad av en fattig och hård bakgrund uppe i Malmberget, vilket Andersson misstänker satte djupa spår i hur hon bemötte sitt eget barn.
Våldet i hemmet var både brutalt och systematiskt. Modern tvekade inte att agera blixtsnabbt när hon fann det påkallat, och slagen träffade inte utanpå kläderna. Björkriset användes direkt mot den bara huden och orsakade svidande blåsor och intensiv smärta som Andersson mindes med full skärpa långt upp i vuxen ålder.
Räddningen och den känslomässiga tillflyktsorten fanns dock bara en trappa eller dörr bort. I samma hyreshus bodde nämligen morbror Ivan och moster Nanny. Framför allt mostern blev den fasta punkten i tillvaron, den vuxna som faktiskt gav henne den bekräftelse och kärlek hon förnekades av sin egen mor.
Ett särskilt grymt minne från dessa tidiga år etsade sig fast med ovanlig kraft. Vid ett tillfälle passerade moster Nanny ytterdörren och hörde hur det lilla barnet skrek förtvivlat där inifrån. Genom brevinkastet ropade mostern och frågade vad som stod på, varpå flickan gråtande svarade att hon var akut nödig men var helt oförmögen att resa sig – modern hade bundit fast henne i sängen. Händelsen ledde till att mostern resolut konfronterade modern och krävde att elakheterna omedelbart skulle upphöra.
Insikten om varför moderskärleken uteblev kom aldrig. Andersson konstaterade i samtalet att modern sannolikt hade haft helt andra drömmar för sin tillvaro än det liv som blev hennes lott. Men en dag tog det fysiska förtrycket slut för gott. När Harriet Andersson nått 14 års ålder och modern återigen höjde handen för att slå, vek flickan inte undan. Hon grep tag om moderns handled med full beslutsamhet och levererade en glasklar varning: om slaget föll skulle hon slå tillbaka.
Där och då upphörde våldet. Modern lyfte aldrig handen mot henne igen. Redan året därpå, som 15-åring, blev Harriet Andersson antagen till Calle Flygare teaterskola i Stockholm – det avgörande steget som ledde bort från barndomens skuggor och rakt in i strålkastarljuset.
