När den norska huvudstaden samlades för ett sista farväl av kung Harald präglades stunden av djup vördnad, stillhet och historisk tyngd. I Oslo domkyrka fylldes bänkraderna under onsdagen av kungligheter, nära anhöriga och särskilt inbjudna hedersgäster från hela världen. Bland dem fanns hela den svenska kungafamiljen samlad för att visa sitt stöd och hedra minnet av en monark som under decennier varit en självklar gestalt i det nordiska samarbetet och gemenskapen.
Vid prins Carl Philips sida fanns prinsessan Sofia, som fanns där som ett tryggt och närvarande stöd för sin make i den tunga stunden. Sorgen och allvaret var påtagligt redan från förmiddagen då kistan fördes den dryga kilometern från det kungliga slottet fram till domkyrkan. Under denna högtidliga procession intog den svenska kungafamiljen en mycket framträdande plats i ledet, strax bakom kung Haralds allra närmaste: kung Haakon, kronprinsessan Ingrid Alexandra, prins Sverre Magnus och prinsessan Märtha Louise.
Det var under denna långsamma vandring genom Oslo som prinsessan Sofias klädval drog blickarna till sig. Helt klädd i traditionell sorgdräkt bar Sofia en svart hatt försedd med ett klassiskt sorgflor som vilade över ansiktet. För den kyliga marschen utomhus bar hon en fotsid, ankellång svart kappa, skapad av den svenska designern Ida Sjöstedt. Det omsorgsfullt valda plagget, som först uppmärksammades i modesammanhang av kontot Royal Fashion Police, harmonierade väl med ceremonins strikta protokoll och historiska inramning.
Väl inne i kyrkorummet tog ceremonin en ny form, och de svenska representanterna placerades på en hedersplats blott några stolsrader bakom den sörjande norska kungafamiljen. Kontrasten mellan den långa processionen genom stadens gator och den stilla gudstjänsten inne i domkyrkan var slående. Även om prinsessan Sofia och kung Harald inte nödvändigtvis delade en egen privat relation på tu man hand, har banden mellan de två kungahusen alltid varit exceptionellt starka. Under alla år som Sofia varit en del av kungafamiljen har den norske regenten fungerat som en fast punkt, känd för sin förmåga att få alla runt omkring sig att känna sig sedda. Att stunden berörde djupt gick inte att ta miste på under det gripande avskedet.
