Mötet inträffade i teaterns speciella atmosfär, precis i brytpunkten då en ung skådespelare står inför klivet ut i yrkeslivet. Lena Endre skulle just ta sin examen från scenskolan och spelade sin slutföreställning. I salongen fanns Thomas Hanzon på plats för att se föreställningen. Ingen av dem visste då att det ögonblicket skulle bli starten på en relation som under mer än ett decennium kom att engagera både den svenska publiken och teaterscenen.
Efter att ridån fallit och applåderna tystnat sökte sig sällskapet vidare ut i kvällen och hamnade på samma krog. Timmarna gick, samtalen avlöste varandra och vartefter vännerna och bekanta droppade av blev Lena Endre och Thomas Hanzon till sist ensamma kvar vid bordet. Det var där och då deras gemensamma historia tog sin början, något Hanzon senare beskrivit när han gästade podcasten ”Nemo möter en vän”.
Förhållandet fördjupades snabbt och paret etablerade sig som ett av landets mest uppmärksammade skådespelarpar. Mitt under åren då karriärerna tog fart på allvar växte också familjen. År 1990 kom dottern Rosanna till världen, och fyra år senare, 1994, föddes sonen Edvin.
Att kombinera två högintensiva konstnärliga karriärer med småbarnsår visade sig dock kräva ovanliga lösningar. Vardagen och repetitionerna smälte samman, och barnens tidiga uppväxt kom i hög grad att präglas av föräldrarnas arbetsmiljö. Under långa repetitionspass och kvällsföreställningar fick barnen ofta vistas direkt bakom scenen, där de tillbringade en stor del av sin tid i föräldrarnas teaterloger medan arbetet pågick framför publiken.
Efter tretton år tillsammans nådde relationen vägs ände, och 1999 valde Lena Endre och Thomas Hanzon att gå skilda vägar. Att bryta upp efter så många år tillsammans ledde till en period av självrannsakan. När Thomas Hanzon långt senare fick frågan om varför relationen sprack, förklarade han hur hans syn på uppbrottet mognat över tid. Han mindes hur hans första impuls efter separationen var att lägga all skuld på henne, innan en nykter analys tog över och han insåg sin egen stora delaktighet i att kärleken tog slut.
Det ständiga slitaget mellan höga yrkesambitioner, hårt arbete och att samtidigt ta hand om en växande familj blev till slut för tungt för tvåsamheten. Att barnen bodde i logerna var en fungerande praktisk lösning under en krävande fas i livet, men det var också ett tydligt tecken på hur uppslukande yrket var för båda två.
I dag tillhör de hektiska teateråren då barnen hängde i logerna det förflutna. Både Rosanna och Edvin har vuxit upp till vuxna individer och byggt upp egna, framgångsrika karriärer inom sina respektive yrken, medan föräldrarna var för sig har fortsatt att vara tongivande gestalter inom svensk film och teater.
