Under en känslosam period har kronprinsessan Victoria deltagit vid två kungliga begravningar i grannlandet med kort mellanrum. Först fördes kung Harald till den sista vilan, och kort därefter följde ett sista farväl till prinsessan Astrid. Närvaron var djupt personlig för den svenska tronföljaren, särskilt vid kung Haralds ceremoni där banden till det norska kungahuset präglat relationen genom hela livet.
Victoria var Haralds guddotter och har alltid stått den norska kungafamiljen mycket nära. Just därför föll det sig naturligt att hon hedrades med en framträdande roll under akten i kyrkan: uppdraget att läsa den välkända Franciskusbönen vid kistan.
Framträdandet genomfördes med värdighet och hon har hyllats från flera håll för sin varma närvaro under den tunga stunden. Men alla delar inte bilden av ett okomplicerat framträdande. Efter ceremonin har det uppstått en diskussion kring hur bönen faktiskt framfördes i kyrkorummet.
Kritiken kretsar kring en specifik detalj i hur Victoria vände sig under läsningen. I ett kyrkligt sammanhang handlar en bön strikt om en dialog med Gud, och där menar vissa bedömare att kronprinsessans agerande bröt mot den traditionella ordningen. Även om hon fick beröm för sin tydliga och goda uppläsning, påpekades det att den liturgiska medvetenheten brast när blicken sökte sig ut mot församlingen i stället för att förbli ett samtal riktat uppåt. Att hon såg på människorna i bänkarna förändrade bönens karaktär från andakt till ett anförande, vilket betraktas som ett problem bland vana kyrkobesökare.
Kontrasten mellan det personliga engagemanget och de strikta kyrkliga traditionerna har därmed skapat två helt olika uppfattningar om stunden. Medan många ser en guddotter som sökte tröst och kontakt med de sörjande i rummet, ser andra en missad liturgisk detalj i en av de mest formella akterna i nordisk kunglig historia.
