Det är en syn som skakar om den svenska offentligheten i grunden. Den annars så outtröttlige, djupt rörlige och stridbare författargiganten Jan Guillou, som under decennier har personifierat både intellektuell skärpa och fysisk styrka genom sina legendariska jaktresor och sitt intensiva skrivande, har tvingats kapitulera inför tidens skoningslösa gång. Den stolta kroppen har sagt ifrån, och numera tvingas Jan Guillou använda en käpp för att överhuvudtaget kunna ta sig fram i sin vardag.
Detta fysiska bakslag har slagit hårt mot den stolte författaren som alltid vägrat att anpassa sig till ett klassiskt och passivt pensionärsliv. För Jan Guillou har tanken på att bara sitta still, mata duvor och tyna bort i tystnad alltid varit som ett personligt fängelse. Han har själv beskrivit hur han ser på sitt författarskap som något som bara kan avslutas på ett sätt – genom döden eller en hjärnblödning. Att drabbas av fysiska begränsningar och tvingas förlita sig på ett hjälpmedel har varit en enorm mental omställning och en stor sorg för den man som under så lång tid tagit sin obegränsade rörlighet för givet.
Bakslaget har fått drastiska konsekvenser för hans älskade livsstil. Den aktiva jakten, som i alla år har varit en av hans absolut största passioner vid sidan av skrivandet, är numera ett minne blott. Jan Guillou kan helt enkelt inte gå tillräckligt bra för att kunna röra sig fritt i skog och mark, vilket innebär att han har tvingats lämna det kapitlet bakom sig för gott. Den tunga insikten om att kroppen sviker har dock inte brutit ner hans skaparvilja. Istället kanaliserar han sina egna fysiska begränsningar in i sina böcker. I sina senaste verk har han låtit sina klassiska litterära karaktärer, den spänstige men åldrande Carl Hamilton och journalisten Erik Ponti, spegla hans egna krämpor. Genom att förse Hamilton med en misslyckad höftoperation som tvingar honom att halta fram vid Pontis sida, bearbetar han sin egen nya, haltande verklighet med en dos mörk humor.
Det är en ny och skör fas i den legendariske författarens liv som nu utspelar sig inför öppen ridå. Trots att han numera tvingas stöda sig mot en käpp och beskriver sin egen gång som liknande en berusad anka, vägrar Jan Guillou envist att ge upp sin intellektuella frihet. Han betonar med skärpa att han i sitt skrivande är friare än någonsin, helt utan regler eller måsten, även om hans kropp numera är bunden till marken och kräver ett fysiskt stöd för varje litet steg han tar.
