Glenn Hysén, 66, försöker fortsätta leva sitt liv som vanligt efter beskedet om Parkinsons sjukdom. Den tidigare fotbollsstjärnan har valt att möta situationen med en positiv inställning och vill inte låta diagnosen ta över vardagen. Men medan han själv försöker behålla lugnet har beskedet väckt betydligt större oro bland hans närmaste. Nu berättar han öppet om familjens reaktion, hur han mår i dag och vad han hoppas på inför framtiden.
I juli berättade Glenn att han hade diagnostiserats med Parkinsons sjukdom. Han avslöjade då att han tar medicin flera gånger om dagen, men betonade samtidigt att han inte tänker låta beskedet få honom att tappa livsglädjen. Hans inställning har varit tydlig: han vill fortsätta göra sådant han tycker om i stället för att fastna i oro över vad som eventuellt kan hända längre fram.
Hans fru Camilla Hysén har tidigare beskrivit hur hon själv upplevde den första tiden efter diagnosen. För henne var det första året särskilt jobbigt, och det tog tid att acceptera att Glenn valde att hantera situationen på sitt eget sätt. De båda har alltså mött beskedet från olika håll, även om de nu lever med samma verklighet.
Glenn Hysén om familjens oro: Panik direkt
I dag beskriver Glenn sin tillvaro som till stor del oförändrad. Han fortsätter bland annat att träna på gym fem dagar i veckan och försöker hålla fast vid sina vanliga rutiner. Även om sjukdomen finns där har den hittills inte inneburit några större förändringar i hans dagliga liv.
De första tecknen märktes när hans hand började skaka. Det hade pågått i ungefär ett halvår när en person på gymmet uppmanade honom att söka vård. Så småningom fick han beskedet att det rörde sig om Parkinsons sjukdom.
Sjukdomen går inte att bota, men symtomen kan lindras med medicinering. Glenn berättar att han tar tabletter fyra gånger om dagen, sammanlagt tio tabletter, för att hålla besvären under kontroll.
Han är noga med att följa behandlingen och hoppas att medicineringen ska fortsätta hjälpa honom. Samtidigt vill han att familjen ska förstå att hans situation inte ser ut på det sätt som många kanske föreställer sig när de hör diagnosens namn.
– Så fort de hör ordet parkinson blir det panik direkt och de ser någon framför sig som darrar jättemycket, men det är ju inte alls så jag har det. Det är en betydligt mildare variant, säger han.
Det är just skillnaden mellan hans egen upplevelse och familjens oro som blir tydlig när Glenn berättar om situationen. Han försöker förhålla sig lugnt till sjukdomen, medan de närstående lättare fastnar i tankarna på vad som skulle kunna hända i framtiden.
Framtidshoppet: Jag hoppas ha 25 år kvar
Glenn är medveten om att Parkinsons sjukdom är allvarlig, men han vill inte gå omkring och oroa sig för en försämring som ännu inte har inträffat. Som han ser det finns det i nuläget inget som tyder på att tillståndet skulle bli värre, och han försöker därför fokusera på livet som det faktiskt ser ut i dag.
– Och skulle det bli det får man ta det då. Man ska inte måla fan på väggen och förstora upp något i onödan. Jag kan inte gå och gräva ner mig för detta. Man måste leva vidare och jag hoppas i alla fall ha 25 år kvar, säger han.
Orden visar vilken inställning han försöker hålla fast vid. Glenn vill inte låta osäkerheten inför framtiden hindra honom från att uppskatta nuet. Han vet att ingen kan ge några säkra besked om hur livet kommer att utvecklas, men väljer ändå att blicka framåt med hopp.
Trots att han numera är pensionär tackar han fortfarande ja till sådant som känns roligt. Det kan bland annat innebära att han ställer sig på scen. Skakningarna har dock påverkat hur han genomför vissa framträdanden. I stället för att hålla en mikrofon i handen använder han numera ett headset.
Det är en konkret förändring i vardagen, men den har inte fått honom att sluta med aktiviteter han uppskattar. Glenn fortsätter att hitta sätt att göra det han vill, samtidigt som han anpassar sig efter de besvär som sjukdomen medför.
Öppen för en operation om skakningarna skulle förvärras
Glenn utesluter inte heller en behandling som kallas DBS om skakningarna skulle bli mer besvärande i framtiden. Metoden innebär att tunna elektroder opereras in i hjärnan och kopplas till en stimulator som placeras under huden vid nyckelbenet.
Han berättar att han har sett bilder och filmer på personer som har svåra besvär av sjukdomen. Om hans egen situation skulle utvecklas så långt att en sådan behandling blev aktuell, skulle han vara beredd att överväga ingreppet om det fanns en möjlighet att må bättre.
– Jag har ju sett bilder och filmer på folk som har det för jävligt. Om det skulle gå så långt skulle jag aldrig tveka på att operera in det där i hjärnan om det finns en chans att det blir bättre, säger han.
För tillfället försöker Glenn alltså fortsätta som vanligt, sköta sin medicinering och hålla fast vid en positiv syn på livet. Han är medveten om att framtiden är osäker, men vill inte låta rädslan styra de beslut han fattar i dag. Samtidigt finns familjens oro där som en påminnelse om att diagnosen inte bara påverkar honom själv, utan också människorna som står honom närmast.
