Bakom de praktfulla slottsfasaderna och det alltid lika oklanderliga leendet döljer sig en verklighet fylld av både hård kamp och djup personlig smärta. När Drottning Silvia klev in i det svenska kungahuset sommaren 1976 ställdes hela hennes tillvaro på ända. Utan kunglig bakgrund kastades hon rakt in i strålkastarljuset bredvid Kung Carl XVI Gustaf, i en tid då monarkin genomgick stora förändringar och omgivningens granskande blickar var skoningslösa. Hon tvingades snabbt hitta sin egen väg och kämpa för att vinna folkets och etablissemangets respekt, en prövning som satte djupa spår i hur hon sedan kom att forma sin unika roll.
Under fem decennier har hon burit kronans tunga ansvar med en självklar värdighet, men livet vid hovet har inte varit utan tårar. Silvia har ofta verkat i det tysta för att hålla samman familjen, stötta barnen Kronprinsessan Victoria, Prins Carl Philip och Prinsessan Madeleine genom livets alla stormar, samtidigt som hon själv tvingats hantera enorma personliga förluster. Den svåra sorgen efter modern Alice Sommerlath, som drabbades av demens och somnade in på Drottningholm, lämnade ett öppet sår i drottningens hjärta. Minnet av moderns kamp blev startskottet för Silvias outtröttliga engagemang för demenssjuka och utsatta, men vägen har varit kantad av motgångar.
När drottningens stora hjärteprojekt SilviaBo på Drottningholm stötte på oväntat motstånd och lägenheterna lämnades tomma, väcktes en enorm frustration och sorg. Att vilja hjälpa av hela sitt hjärta och samtidigt mötas av byråkratiska hinder tog hårt på henne bakom stängda dörrar. Genom alla år av representation, ensamhet i de pampiga salarna och plikten som ständigt gått före det privata, har Drottning Silvia visat vad verklig styrka innebär. Det är först nu, när decennierna summeras, som vidden av hennes uppoffringar och orubbliga hängivenhet framträder i sin helhet.
