Ett tåg rullar in längs perrongen, bromsarna gnisslar till och dörrarna glider upp för ännu en strid ström av resenärer på väg genom Stockholms underjord. Mitt bland pendlare med blickarna fixerade vid sina mobilskärmar kliver en mycket välbekant gestalt ombord. Klädd i en ljus, elegant rock och en enkel svart t-shirt tar Claes Eriksson ett stadigt grepp om den gula mittstången i vagnen.
För en person som under ett helt yrkesliv har roat Sverige med att låta precis allting spåra ur, framstår ögonblicket nästan som en stillsam paradox. Här finns varken någon stins som ropar att stationen står i ljusan låga eller någon förvirrad figur som plötsligt bryter ut i sång. Dörrarna slår igen precis som de ska, vagnen kränger till i kurvorna och tåget dundrar vidare genom tunnlarna utan minsta tillstymmelse till kaos.
En tunnelbanevagn i rusningstid är en plats styrd av oskrivna lagar och tyst överenskommelse. Det handlar om den finkänsliga balansen kring vems väska som tar upp ett säte, var man egentligen får stå utan att blockera någons synfält, och hur många gånger en passagerare hinner harkla sig eller säga ett försynt ursäkta innan någon faktiskt flyttar sig från dörrarna. Det är exakt den sortens vardagliga smågnissel som genom åren har utgjort själva råmaterialet för Galenskaparna och After Shaves mest älskade sketcher.
Man kan inte låta bli att le åt tanken på hur resan hade tett sig om några av hans klassiska karaktärer klivit på vid samma station. Stinsen från scenklassikern hade förmodligen genast försökt styra upp hela tidtabellen och ta kommandot över avgångarna. Roy och Roger från bilverkstaden i Macken hade haft avsevärda problem med att förklara varför de ens lämnat bilen och gett sig ner i kollektivtrafiken. Och Allan Preussen, tv-presentatören som helst avhandlade livets gåtor djupt nedsjunken i sin fåtölj, hade tvingats stå upp och ropa ut nästa hållplats för full hals.
Men verklighetens Claes Eriksson behöver varken fåtölj, manus eller rekvisita. Han står lugnt kvar bland passagerarna, betraktar omgivningen med stillsam blick och låter resan ha sin gilla gång. Den mest osäkra gestalten i sammanhanget hade nog varit den beige kunden från Macken – mannen som med oändligt tålamod försökte göra sig förstådd om sin blå Volvo. I tunnelbanan finns ingen verkstad att rådfråga, bara fasta stationer där man måste veta exakt när det är dags att stiga av.
Claes själv har full kontroll på färdvägen. När tåget saktar in och nästa perrong dyker upp utanför fönstret släpper han stången, kliver målmedvetet av genom dörrarna och fortsätter upp i stadsvimlet. Ingen scen uppstod, ingen förveckling inträffade och inte en enda galenskap ägde rum – bara ett sällsynt vardagligt ögonblick med en av landets största humorister.
