Svenska kulturarvet har drabbats av en djup sorg sedan det står klart att den folkkäre skådespelaren Pierre Lindstedt har gått ur tiden. Han somnade in under lördagsmorgonen den 10 oktober, 83 år gammal. Dödsbeskedet, som har fyllt fans och kollegor i hela landet med vemod, har bekräftats av familjen för bland annat Aftonbladet och Expressen.
För miljoner svenska tv-tittare var Pierre Lindstedt djupt älskad och för evigt förknippad med den ikoniska rollen som spöket Staffan i SVT:s omåttligt populära julkalender ”Mysteriet på Greveholm” från 1996. Karaktären blev en klassiker som formade generationer, och när serien fick sin efterlängtade uppföljare ”Mysteriet på Greveholm – Grevens återkomst” år 2012, var han självklart tillbaka i sin paradroll för att förtrolla en ny publik.
Pierre Lindstedt föddes den 15 augusti 1943 på Dalarö utanför Stockholm och bar med stolthet på ett tungt konstnärligt arv som son till den legendariske komikern och skådespelaren Carl-Gustaf Lindstedt. Själv valde han att bana väg utan någon traditionell skådespelarutbildning. Istället inledde han sin bana som scentekniker på Dramaten och lärde sig hantverket genom att iaktta, lyssna och leva i nuet, vilket han själv har berättat om i intervjuer. ”Man kan lära sig en hel del om det där, om man bara är vaksam, och iakttar och ser”, som han uttryckte det i en intervju med Dagens Nyheter.
Under en imponerande karriär som sträckte sig över ett halv sekel medverkade han i en lång rad odödliga svenska film- och tv-produktioner. Hans mångsidighet visade sig tidigt då han dök upp i Bo Widerbergs hyllade ”Ådalen 31” år 1969, spelade den hårt arbetande drängen Arvid i Jan Troells mästerverk ”Utvandrarna” 1971 och återvände i uppföljaren ”Nybyggarna” 1972. Han synts även i filmer som ”Mannen som slutade röka” samt lockade miljoner till skratt som Bengt-Hans i den älskade serien ”Pistvakt – En vintersaga”.
Vid sidan av film och tv hade teaterscenen en enorm plats i hans hjärta. Under hela 17 år tillhörde han den fasta ensemblen på Malmö stadsteater, där han glänste i uppsättningar som ”Guys and Dolls” och ”La Cage aux Folles”. Hans unika förmåga att balansera det djupt mänskliga, humoristiska och allvarliga belönades 1994 när han tilldelades det prestigefyllda Svenska Dagbladets Poppepris. I motiveringen hyllades hans enastående gåva att ”med små medel gestalta den udda men ändå så vanliga människan”.
Efter ett långt och händelserikt yrkesliv valde han till slut att lämna rampljuset bakom sig eftersom kvällsresorna blev för krävande utan körkort. Han fann sin fristad i Roslagen tillsammans med hustrun Karin Grandin, där de levde ett harmoniskt liv efter 38 år tillsammans. Nu lämnar han efter sig en enorm saknad hos familj, vänner och en hel svensk tv-publik som för alltid kommer att minnas hans värme.
