Det har gått lång tid sedan den svenska skådespelareliten och en hel tv-publik drabbades av den monumentala chocken. Den unga, makalöst talangfulla Johanna Sällström, som trollbundit miljoner tittare som Kurt Wallanders modiga dotter Linda i de omåttligt populära kriminalfilmerna, fanns plötsligt inte mer. Hennes livlösa kropp upptäcktes i lägenheten i Malmö efter en längre tids plågsam och djup kamp mot en skoningslös psykisk ohälsa. Tragedin lämnade ett enormt tomrum efter sig, och mitt i denna storm av bottenlös sorg stod en pappa kvar med krossat hjärta.
Men efter det tragiska dödsfallet i februari 2007 skulle en mycket speciell och utdragen process ta sin början, en hemlighet som rörde skådespelerskans sista resa. Det dröjde nämligen hela tio månader innan den folkkära stjärnan slutgiltigt kunde begravas och finna sin absoluta ro. För pappan Roy Sällström blev denna långa, utdragna väntan en emotionell prövning av bibliska proportioner, men också en tid för djup eftertanke och ett högst personligt avsked som vägrade att följa samhällets strikta konventioner.
När chocken lagt sig efter det första mediala kaoset, där telefonerna ringde oavbrutet och pappan tvingades bygga upp ett emotionellt pansar mot omvärldens nyfikenhet, fattades ett unikt beslut. Begravningsbyrån lyckades arrangera en helt privat och djupt personlig transport. Roy Sällström fick möjligheten att åka med i en bil, helt ensam tillsammans med sin älskade dotters kista. Det blev en stilla, intim och sista resa genom landskapet, långt bort från strålkastarljusen och pressens rubriker. Pappan har beskrivit det som ett absolut nödvändigt ögonblick där han var tvungen att lyssna helt till sitt eget inre och fullständigt strunta i vad omgivningen eller traditionerna krävde av honom.
Sorgen och traumat stannade dock inte där för familjen. De fasansfulla upplevelserna under tsunamikatastrofen i Thailand, som Johanna Sällström överlevde tillsammans med sin familj, hade satt djupa, outplånliga spår i hennes känsliga själ. Att nästan omedelbart efter hemkomsten kastas in i det stenhårda och intensiva tempot med att spela in tretton Wallander-filmer på under två år blev en övermäktig börda för den ensamstående mamman. Till slut brast allt, och hon hamnade i ett psykotiskt tillstånd där verkligheten helt tappade sitt grepp.
Att förlusten tog nästan ett helt år att slutföra rent ceremoniellt gav dock pappan en möjlighet att bearbeta den smärta som aldrig helt går att övervinna. Efter en lång tid av tystnad och isolering insåg han att han inte var ensam i sitt mörker, utan fann en gemenskap med andra som genomlidit liknande förluster. Idag lever han med minnet och har skapat en egen, privat minneslund i sin trädgård hemma i Hällekis där han tänder ljus på helgerna och samtalar med sin dotters kvarvarande själ. Trots att han senare även tvingades genomlida nästa obegripliga tragedi – förlusten av Johannas unga dotter Talulah – fortsätter han att blicka framåt med en hoppfull tro om att mor och dotter nu äntligen har återförenats i en annan dimension.
