Han rör sig i det svenska samhällets allra mest slutna rum, där dörrarna vanligtvis förblir stängda för gemene man. Under årtionden har Leif GW Persson varit den där grå eminensen som sett allt, hört allt och analyserat allt. Men när landets absolut mäktigaste politiker sträckte ut en hand i hopp om att knyta professorn till sig, blev svaret inte det förväntade ja. Det blev en iskall och total utfrysning.
Det är en historia om prestige, maktens lockrop och en man som vägrar låta sig köpas – oavsett hur hög titeln än må vara. Bakom den sävliga framtoningen och de där karakteristiska, eftertänksamma pauserna döljer sig en personlighet som saknar motsvarighet i den svenska offentligheten. Leif GW Persson har inte bara arbetat som expert åt Rikspolisstyrelsen och Justitiedepartementet; han har genom åren blivit en symbol för den obundna sanningen.
Nu träder den folkkäre kriminologen fram och blottar vad som egentligen pågått bakom kulisserna i de politiska korridorerna. Det har inte bara varit en eller två gånger som maktens män försökt locka in honom i värmen. Vid två separata tillfällen har moderata statsministrar tagit kontakt med honom för att erbjuda hedersuppdrag som sakkunnig. Det är erbjudanden som de flesta skulle betrakta som en biljett direkt in i maktens absoluta centrum, en position där man får vara med och forma nationens framtid.
Men för Leif GW Persson var dessa inbjudningar aldrig en lockelse. Tvärtom. När frågan väl ställdes om att ta plats i regeringens maskineri, fanns det inte ens på kartan att acceptera. Han beskriver det själv som att han fått ”mycket konstiga erbjudanden” genom åren. Det mest anmärkningsvärda i historien är att statsministrarna i fråga uppenbarligen var så angelägna om att få GW på sin sida att de gick bakom ryggen på sina egna justitieministrar för att sondera terrängen.
Varför tackar man nej till en sådan maktposition? Svaret från GW är lika enkelt som det är djupt rotat i hans personliga kompass. För honom är politik och den oberoende analysen som olja och vatten – de går helt enkelt inte att blanda. Han ser sin roll som den som rotar i vad som är sant och falskt i samhället, och att då sätta på sig en partipolitisk uniform skulle vara att förlora hela sin trovärdighet. Det är en inställning som skapat friktion. Under åren har han hamnat i infekterade bråk med flera ministrar, där han öppet sågat myndighetschefer och politiska företrädare utan att blinka. Han behandlar ett statsråd med samma sakliga, ibland brutala, skärpa som vilken annan människa som helst.
Det är denna kompromisslösa hållning som gjort honom så besvärlig för den politiska eliten, men samtidigt så otroligt eftertraktad. De vill ha honom på insidan för att kunna kontrollera rösten, för att kunna tysta kritiken. Men Leif GW Persson har insett det som få andra i samma position lyckas med: friheten är värd mer än inflytandet. Genom att tacka nej har han behållit sin mest värdefulla tillgång – rätten att säga precis vad han tycker, när han tycker det, utan att behöva ta hänsyn till vad en statsminister eller ett parti tycker om saken. Han har valt att förbli den utomstående betraktaren, den som sitter kvar med sin kunskap och sin röst intakt, medan makthavarna får fortsätta att navigera utan hans välsignelse.
@tv4_nyheterna Leif GW Persson har väckt starka reaktioner efter ett oväntat utspel kring rättegången mot en man som misstänks ha hotat biståndsminister Benjamin Dousa (M) och migrationsminister Johan Forssell (M). Kriminologen uttryckte stöd för mannen som är åtalad för att ha placerat ut äpplen målade med Hitlermustasch utanför migrationsministerns bostad, och erbjöd sig att betala rättegångskostnaderna.
