Det är en djupt rotad och smärtsam spricka som under lång tid har lurat under ytan i de kungliga salarna, långt bortom de polerade ytorna och de officiella slottsbalkongerna. Bakom de slutna dörrarna i Stockholm har historiska beslut och grundlagar skapat spänningar som lämnat djupa sår hos de inblandade. När ämnet kommer på tal blottläggs känslor som aldrig riktigt har fått läka ut.
Kärnan i dramat berör de regler kring tronföljden som förändrades i grunden under årtiondena, vilket kastade om ordningen för kungabarnen. Kung Carl Gustaf har tidigare varit helt öppen med sitt motstånd mot den retroaktiva lagändringen som berövade prins Carl Philip hans historiska förstaplats i arvsordningen. Monarken har vid upprepade tillfällen uttryckt sin förtvivlan över hur det drabbade sonen, som föddes till rollen för att sedan få den bortryckt framför ögonen på familjen. Denna öppenhet väckte starka reaktioner och kritik från omvärlden, vilket i sin tur ledde till nya sår. Kungen har själv beskrivit hur djupt sårad han blev av anklagelserna om att han inte skulle stå bakom kronprinsessan Victoria som landets framtida monark.
Det är en invecklad härva av plikt, kärlek och personliga uppoffringar där varje ord vägs på guldvåg. Kronprinsessan Victoria har på sitt håll fått bära en enorm börda av förväntningar, press och tidigare prövningar, och familjen har gång på gång tvingats värja sig mot intensiva rykten som har stormat kring deras privatliv. När konflikter och privata slitningar väl når offentligheten blir konsekvenserna kännbara för samtliga inblandade. Det handlar om stolthet, besvikelse och den tunga rollen som kommer med att bära en hel nation på sina axlar, där ingenting någonsin förblir helt privat.
