Drottning Silvia har under många år engagerat sig i frågor som rör omsorg, medmänsklighet och stöd till människor i livets mest utsatta stunder. Nu delar hon med sig av en personlig reflektion som visar hur djupt vissa möten kan beröra. När drottningen blickar tillbaka på ett särskilt betydelsefullt initiativ är det framför allt känslan i hjärtat som hon minns.
Det var 1976 som Silvia gifte sig med kung Carl Gustaf och blev Sveriges drottning. Året därpå fick hon rollen som högsta beskyddarinna för Ersta Diakoni, efter prinsessan Sibylla. Sedan dess har hon återvänt till organisationen vid många tillfällen, och under den gångna helgen var det åter dags för ett besök som knöt an till hennes långvariga engagemang.
För drottningen handlar arbetet med vård och omsorg inte bara om ett officiellt uppdrag. Det finns också en djupt personlig erfarenhet bakom hennes engagemang. När hennes egen mamma, Alice Sommerlath, drabbades av en demenssjukdom blev Silvia uppmärksam på hur stora kunskapsluckorna kring demens kunde vara inom vården. Erfarenheten fick stor betydelse för hennes fortsatta arbete.
År 1996 grundade hon därför Silviahemmet, med ambitionen att öka kunskapen om demens och utbilda vårdpersonal. Målet var att personer som lever med sjukdomen och deras anhöriga skulle få bättre stöd och bemötande. Arbetet har också fått en koppling till Ersta Diakoni, som samarbetar med Silviahemmet för att stärka kunskaperna om demens bland medarbetare inom kyrkans verksamhet.
När Ersta Diakoni nyligen firade sitt 175-årsjubileum var drottning Silvia på plats för att hålla tal. Inför firandet lyfte hon fram organisationens långa historia och den grundläggande övertygelse som har följt verksamheten genom generationer: att varje människa har ett värde och förtjänar omsorg, stöd och medmänsklighet.
I sitt tal betonade Silvia hur mycket det betyder att människor blir sedda och bemötta med respekt, särskilt när ålderdom eller sjukdom gör tillvaron svårare. Små möten kan få stor betydelse, och för den som befinner sig i en utsatt situation kan närvaro och förståelse vara minst lika viktiga som den praktiska hjälpen.
Drottningen ville också uppmärksamma allt som organisationen har åstadkommit under sina 175 år. Hon framhöll betydelsen av det arbete som utförs och hur många människor som genom åren har fått hjälp och stöd. Samtidigt blev hennes egna minnen en påminnelse om att vissa insatser lämnar ett särskilt starkt avtryck, även långt efter att själva mötet har ägt rum.
Ett sådant minne handlar om Lilla Erstagården, som Silvia invigde 2010, och Nya Lilla Erstagården, vars invigning hon deltog i 2016. När hon berättade om dessa tillfällen återkom hon till den starka känsla som väcktes inom henne. Det var då hon på allvar tog in vilken betydelsefull insats verksamheten innebar för svårt sjuka barn och deras familjer.
Drottningen beskrev hur hon redan vid dessa tillfällen insåg värdet av initiativet. Den palliativa vården för barn i livets slutskede ger inte bara barnen omsorg, utan erbjuder också ett viktigt stöd till föräldrar och syskon under en oerhört svår period. För familjer som ställs inför en sådan situation kan hjälpen från vården och möjligheten att få stöd betyda mer än ord kan uttrycka.
Det var just den insikten som gjorde så starkt intryck på Silvia. Hennes ord visar hur hon ser på omsorgens betydelse och varför arbetet för människor i livets slutskede har en särskild plats i hennes engagemang. Bakom de kungliga uppdragen finns en tydlig övertygelse om att varje människa förtjänar att bli bemött med värdighet, omtanke och respekt.
När talet närmade sig sitt slut riktade drottningen sina gratulationer till Ersta Diakoni och önskade organisationen lycka till med det fortsatta arbetet. Jubileet blev därmed inte bara ett tillfälle att blicka tillbaka på 175 år av verksamhet, utan också en möjlighet att lyfta fram det mänskliga värdet i omsorgen. För Silvia var minnet av Lilla Erstagården fortfarande levande – ett exempel på hur en insats kan beröra på djupet och göra verklig skillnad för både barn och deras närmaste.
