Det finns få karaktärer som har etsat sig fast i den svenska folksjälen på samma sätt som den gänglige, charmigt tafatte och ständigt djupsinnige antihjälten Stig-Helmer Olsson. Generation efter generation har vuxit upp med Sällskapsresans färgstarka äventyr, skidsabotage och kaotiska båtresor. Men bakom den ikoniska gestalten döljer sig en verklighet som skaparen själv, den numera 86-årige Lasse Åberg, tvingas hantera i sin absoluta vardag. En vardag där gränserna mellan fiktion och personligt liv har suddats ut fullkomligt, särskilt när det kommer till möten med de allra yngsta.
Lasse Åberg, som med sin unika fingertoppskänsla för svensk mentalitet har roat miljoner, delar nu med sig av en djupt personlig och nästan absurd upplevelse som ständigt upprepar sig när han rör sig ute i samhället. Trots att det har gått decennier sedan den första rutan filmades och att han i högsta grad är en högst levande, mångsidig konstnär och grafisk formgivare, lever karaktären vidare med en egen, ostoppbar kraft. Det är en realitet som blir smärtsamt och komiskt tydlig när han möter barn.
De små barnen har nämligen extremt svårt att skilja på den verkliga personen och den fiktiva karaktären på bioduken. För dem är han inte Lasse Åberg – den etablerade regissören, musikern från Electric Banana Band eller museiägaren i Bålsta. När de ser honom pekar de och är helt övertygade om en sak. Barn tror helt enkelt stenhårt på att han faktiskt är Stig-Helmer på riktigt, i kött och blod, precis så där förnöjsam och lite vilsen som han framstår i de odödliga filmerna. Det är en fascinerande och rörande dynamik där den unge betraktaren vägrar att acceptera att mannen framför dem har ett helt annat namn och ett helt annat liv bakom kameran.
Lasse Åberg tar dock det hela med ett varmt och erfaret leende, fyllt av den trygghet som bara ett långt liv i offentlighetens ljus kan ge. Han har för länge sedan försonat sig med att han för alltid kommer att vara förknippad med sin mest kända skapelse, även om det ibland kan kännas aningen märkligt att betraktas som en fiktiv figur av en helt ny generation som knappt ens var född när den sista filmen gick upp på biograferna. Denna konstanta förväxling är numera en naturlig del av hans tillvaro och den återspeglar hur djupt rotad den älskade karaktären faktiskt är i det svenska kulturarvet.
