Stämningen i Ris kyrka präglades av ett stilla vemod när prinsessan Astrid fördes till sin sista vila. Det blev ett djupt personligt och värdigt avsked där den norska kungafamiljen öppet delade med sig av sin sorg, omgivna av de allra närmaste. Mitt bland de sörjande fanns dock ett välbekant ansikte som stack ut på ett alldeles särskilt sätt – kronprinsessan Victoria, som utan tvekan rest över gränsen för att finnas vid sina vänners sida under denna tunga stund.
Som en av de mycket få representanterna från den yngre kungliga generationen som närvarade vid ceremonin bar Victoria med sig ett starkt symboliskt värde, men framför allt en genuin mänsklig värme. Hennes blotta närvaro på platsen visade prov på den starka lojalitet som sedan länge förenar de skandinaviska kungahusen, särskilt i tider av förlust och saknad.
Inne i kyrkorummet fångades ögonblick som tydligt illustrerade hur nära Victoria står den norska familjen. Ett särskilt rörande ögonblick utspelade sig mellan den svenska kronprinsessan och prinsessan Märtha Louise. Victoria visade ett oerhört ömt och självklart engagemang när hon vände sig till Märtha Louises döttrar och omfamnade dem i en innerlig kram, vilket gav ett tröstande stöd i ett ögonblick då känslorna låg alldeles vid ytan.
När resten av den norska kungafamiljen steg in i kyrkan sökte deras blickar genast kontakt med Victoria. Det märktes tydligt på de tysta gesterna och blickarna hur mycket den svenska gästens närvaro betydde för dem mitt under den pågående akten.
När ceremonin väl nådde sitt slut och den sorgsna dagen led mot kväll, vilade ändå en känsla av ro och ljus över församlingen. Innan sällskapet lämnade kyrkan framkom också ett talande bevis på hur djupt uppskattad Victorias gest var. Kung Haakon visade med ett tydligt och innerligt kroppsspråk sin uppriktiga tacksamhet gentemot Victoria, där varje rörelse signalerade ett varmt tack för att hon reste dit och slöt upp när det behövdes som mest.
