Han var scenens obestridde mästare, akrobaten med den oefterhärmliga mimiken och en artist som gav allt för sin publik in i det sista. Men bakom de rungande skratten på teatern doldes en smärtsam kamp som under hans sista år förvandlade hela tillvaron till en prövning.
Nils Poppes karriär spände över generationer. Som skådespelare, komiker och teaterledare lämnade han ett djupt avtryck i den svenska underhållningshistorien. För honom var scenkonsten aldrig bara ett arbete, utan en passion han vägrade släppa så länge kroppen tillät. Han fortsatte att uppträda ända fram till 86 års ålder, då han gjorde sin sista teaterinsats i uppsättningen av ”Bröderna Östermans huskors”. Men bakom kulisserna började kroppen till sist säga ifrån på allvar.
När Nils Poppe i mitten av nittiotalet summerade sitt tillstånd hade han tvingats lämna över ansvaret för sin livsdröm på Fredriksdalsteatern till Eva Rydberg. För en man som byggt hela sin konstform på rörelse, precision och spänst var det en svår omställning. Två kotor i ryggraden var totalt nedslitna och benen bar honom inte längre. Han hade själv sökt läkare för att utreda om en operation kunde hjälpa, men möttes av ett bestämt nej från medicinsk expertis. Med sin typiska, karga galghumor konstaterade han då att läkarna ansåg honom vara fullt frisk i övrigt, men att han helt enkelt inte kunde gå. Att sitta i publiken och bara titta på när andra tog plats på tiljorna beskrev han som bittert; han saknade den fysiska friheten och de rörelser som en gång varit hans signum.
Under den perioden sökte han tröst i skapandet vid skrivbordet och lade sin energi på att författa sina memoarer. Arbetet tog honom tillbaka genom triumferna, hela vägen fram till 1961 och gestaltningen av den tappre soldaten Svejk på Folkan i Göteborg, med förhoppningen om att snart ha hela livsberättelsen samlad i text.
Men åren som följde blev allt tyngre. Den fysiska nedbrytningen fortskred obönhörligt. Med tiden förlorade han både talförmågan och synen, och hans hustru Gunilla blev rösten utåt. När 90-årsdagen uppmärksammades förmedlade hon hans varma tacksamhet över alla gratulationer. Ett personligt brev från dåvarande kulturminister Marita Ulvskog väckte stor stolthet hos den åldrande teaterikonen, och när nyheten om att även statsministern hade skickat blommor nådde honom, syntes ett alldeles speciellt litet leende på hans läppar.
Trots dessa ljusglimtar var den sista tiden en oerhörd sorg för hans närmaste. Dottern Mia har öppet skildrat hur tungt det var att se sin far berövas just det han värderade allra mest i livet: sin självständighet och rörlighet. Hans största skräck hade alltid varit att hamna i rullstol och förlora kontrollen över sin egen vardag, och att han till slut drabbades av just detta öde kändes outhärdligt grymt. Hon konstaterade senare att efter ett så långt och hårt arbetsliv hade han med fördel kunnat få slippa de sista, plågsamma åren före sin bortgång som 92-åring.
När den folkkäre giganten slutligen fördes till den sista vilan ville familjen hedra hans minne på ett alldeles personligt sätt. För att knyta ihop ett liv vigt åt glädje, scennärvaro och publikkontakt lät de hugga in en alldeles speciell sista hälsning direkt på hans gravsten – ett bestående ordval som för evigt påminner om mannen som gav sitt hjärta till teatern.
